Äntligen

Mycket svett och många timmar senare är äntligen filmen klar. Jag har gallrat mycket hårt bland alla foton på söta barn, ska ni veta.

lite bilder på barnen

Jag tänkte bara visa er några få bilder av alla de hundratals som jag tagit på de ursöta barnen. Fler kommer inom kort!

/Michelle

På väg hem

Vi är nu på väg att lämna Kenya efter sexton dagar här. Vi har träffat många härliga människor och fått uppleva mycket. Ett minne för livet verkligen. Det var känslosamt att ta farväl av barnen.

Vi har mycket att vara tacksamma för i Sverige. Vi har rinnande dricksvatten, ren natur, fina vägar, fri skolgång och sjukvård. Männen får bara ha en fru, vi får inte slå våra fruar/män/barn och vi kvinnor slipper bära allt tungt på huvudet :-)

Åter igen Tack för att ni har följt vår resa och för alla kommentarer. Vi återkommer med bilder snart.

Anita och Michelle

Noe

Kommer ni ihåg Noe, den föräldralöse killen med fotbollen? Vi har pratat en del med honom och han är så himla go'. Genom Syster Esther har vi fått veta att han har haft det svårt. Han har bott i olika hem och blivit slagen. Nu hjälper hon honom så att han kan bo i perioder hemma hos olika människor. Hon har också sett till att han har fått gå i skolan i 1,5 år. Trots att han gått betydligt kortare tid än sina klasskamrater, är han näst bäst i klassen. Nästa år ska han vara bäst, säger han :-).

Både jag och Michelle gillade den här killen från första stund. Vi har därför åtagit oss att sponsra hans utbildning, kläder mm. När vi berättade det för honom blev han jätteglad. Enligt kenyansk kultur är vi nu hans nya familj. Han kallade mig "mamma Anita". Det känns riktigt bra att kunna hjälpa en godhjärtad, begåvad kille till ett bättre liv. Utan en utbildning har man ingen chans i Kenya.

Time to say goodbye

Ja, imorgon är det så dags att lämna Rangala för att först spendera en natt i Nairobi innan vi fortsätter mot Sverige.

Här har vi levt under ganska primitiva förhållanden jämfört med hemma, men i jämförelse med de flesta andra i byn och det här landet har vi levt lyxliv. Vi har elektricitet (oftast), rinnande vatten, tak över huvudet, hela kläder, en säng att sova i, mat så vi blir mätta osv. Detta elementära saknar väldigt många här i Kenya.

De har dock något som vi har betydligt mindre av; en väldig värme, vänlighet och generositet mot andra, även såna de inte känner. Till och med mot oss musongus. Så fort vi möter någon på gatan eller om de går förbi oss när vi sitter ute, kommer de fram och presenterar sig och frågar hur vi mår. Aldrig att man möter någon utan en vänlig hälsningsfras. Även barnen (de som bor utanför barnhemmet) är väldigt glada och kontaktsökande.

På frågan om vi skulle kunna åka tillbaka: Ja, det är väldigt nyttigt med en skymt av verkligheten. Det känns också bra att kunna göra någon nytta, på riktigt alltså.

Vi kommer att skicka ner saker hit även fortsättningsvis. De behöver inte bara saker till barnen här, de behöver saker även till föräldralösa äldre barn och hemlösa vuxna. Det finns många änkor som behöver stöd med kläder bl a. Så istället för att lägga kläder i UF-containers är mitt förslag att vi skickar ner det hit. (Vi såg förresten i Kusumu hur de sålde (!) de kläder som skänkts från andra länder. Det kommer alltså inte de fattigaste till gagn.)

Det bli nog något inlägg till innan vi är hemma. Sedan kommer vi att lägga ut foton :-)

Måste förresten berätta vad som hände igår när vi kom hem från Kisumu. Syster ber alltid i bilen innan vi kör och innan vi går ut ur den när vi kommit hem. Vi satt där och väntade. Då börjar hon med någon mening, sedan hör jag "Anita, you can continue praying". Jag svalde och tittade på Michelle. Hörde jag verkligen rätt?! Jag svamlade några meningar. Vad skulle jag göra?!? Hon skrattar förmodligen fortfarande när hon berättar för de andra systrarna :-D

Avskedslunch

Idag åt vi lunch med alla systrar och personal. De hade ordnat jättefint för oss med mycket mat. (Gud, vad vi längtar efter svensk mat förresten)

Efter vi hade ätit dansade vi (och sjöng på ke-swahili) alla tillsammans en afrikansk dans. Till och med Syster Esther rockade loss. (Ibland är man nästan rädd för henne och ibland är hon för härlig.) Sedan höll några i personalen tal till oss med en massa värmande ord, vilka vi sedan höll tacktal för. Tre i personalen gjorde ett kort skådespel för oss.

Vi fick varsin kenyansk kjol i present, de bad för oss och välsignade oss. Som grädde på moset skulle jag sedan skära upp en kaka som de andra musongusen skulle mata kenyanerna med. Under tiden sjöng de en speciell sång.

Vi känner oss verkligen uppskattade av de flesta! I morse grät en i personalen, Mildred, när vi berättade att vi skulle åka imorgon. Sånt känns. Sen finns det ett par stycken som nog ser oss som ett hot eller som helt enkelt inte gillar vita.

Vilda djur i Kisumu

Igår var vi på djurparken i Kisumu, vilket översteg våra förväntningar med hästlängder. Vi hade en egen guide som också var djurskötare. Han lät oss komma nära djuren på ett sätt som andra besökare inte får. Vi stod precis utanför staketet när han lekte med en leopard, som med en kattunge. Vi var bara 50 cm ifrån.

Häftigast av allt var ändå lejonen, två hannar som var fångade förra veckan så de var fortfarande vilda. Vi fick gå nära deras bur, men när de attackerade nätet flög vi bakåt :-). Wow, så stora och mäktiga de var! Vi hörde deras morrande långt innan vi såg dem och jag tänkte "undrar vad för motor det är". Många decibel var det!

Vi såg naturligtvis flera olika djur, men coolt var också de vilda flodhästarna. Vi åkte ut med en båt på Viktoriasjön och fick se fyra flodhästar leka i vattnet.