Jag tänkte bara visa er några få bilder av alla de hundratals som jag tagit på de ursöta barnen. Fler kommer inom kort!
/Michelle
tisdag 17 januari 2012
söndag 15 januari 2012
På väg hem
Vi är nu på väg att lämna Kenya efter sexton dagar här. Vi har träffat många härliga människor och fått uppleva mycket. Ett minne för livet verkligen. Det var känslosamt att ta farväl av barnen.
Vi har mycket att vara tacksamma för i Sverige. Vi har rinnande dricksvatten, ren natur, fina vägar, fri skolgång och sjukvård. Männen får bara ha en fru, vi får inte slå våra fruar/män/barn och vi kvinnor slipper bära allt tungt på huvudet :-)
Åter igen Tack för att ni har följt vår resa och för alla kommentarer. Vi återkommer med bilder snart.
Anita och Michelle
Vi har mycket att vara tacksamma för i Sverige. Vi har rinnande dricksvatten, ren natur, fina vägar, fri skolgång och sjukvård. Männen får bara ha en fru, vi får inte slå våra fruar/män/barn och vi kvinnor slipper bära allt tungt på huvudet :-)
Åter igen Tack för att ni har följt vår resa och för alla kommentarer. Vi återkommer med bilder snart.
Anita och Michelle
Noe
Kommer ni ihåg Noe, den föräldralöse killen med fotbollen? Vi har pratat en del med honom och han är så himla go'. Genom Syster Esther har vi fått veta att han har haft det svårt. Han har bott i olika hem och blivit slagen. Nu hjälper hon honom så att han kan bo i perioder hemma hos olika människor. Hon har också sett till att han har fått gå i skolan i 1,5 år. Trots att han gått betydligt kortare tid än sina klasskamrater, är han näst bäst i klassen. Nästa år ska han vara bäst, säger han :-).
Både jag och Michelle gillade den här killen från första stund. Vi har därför åtagit oss att sponsra hans utbildning, kläder mm. När vi berättade det för honom blev han jätteglad. Enligt kenyansk kultur är vi nu hans nya familj. Han kallade mig "mamma Anita". Det känns riktigt bra att kunna hjälpa en godhjärtad, begåvad kille till ett bättre liv. Utan en utbildning har man ingen chans i Kenya.
Både jag och Michelle gillade den här killen från första stund. Vi har därför åtagit oss att sponsra hans utbildning, kläder mm. När vi berättade det för honom blev han jätteglad. Enligt kenyansk kultur är vi nu hans nya familj. Han kallade mig "mamma Anita". Det känns riktigt bra att kunna hjälpa en godhjärtad, begåvad kille till ett bättre liv. Utan en utbildning har man ingen chans i Kenya.
fredag 13 januari 2012
Time to say goodbye
Ja, imorgon är det så dags att lämna Rangala för att först spendera en natt i Nairobi innan vi fortsätter mot Sverige.
Här har vi levt under ganska primitiva förhållanden jämfört med hemma, men i jämförelse med de flesta andra i byn och det här landet har vi levt lyxliv. Vi har elektricitet (oftast), rinnande vatten, tak över huvudet, hela kläder, en säng att sova i, mat så vi blir mätta osv. Detta elementära saknar väldigt många här i Kenya.
De har dock något som vi har betydligt mindre av; en väldig värme, vänlighet och generositet mot andra, även såna de inte känner. Till och med mot oss musongus. Så fort vi möter någon på gatan eller om de går förbi oss när vi sitter ute, kommer de fram och presenterar sig och frågar hur vi mår. Aldrig att man möter någon utan en vänlig hälsningsfras. Även barnen (de som bor utanför barnhemmet) är väldigt glada och kontaktsökande.
På frågan om vi skulle kunna åka tillbaka: Ja, det är väldigt nyttigt med en skymt av verkligheten. Det känns också bra att kunna göra någon nytta, på riktigt alltså.
Vi kommer att skicka ner saker hit även fortsättningsvis. De behöver inte bara saker till barnen här, de behöver saker även till föräldralösa äldre barn och hemlösa vuxna. Det finns många änkor som behöver stöd med kläder bl a. Så istället för att lägga kläder i UF-containers är mitt förslag att vi skickar ner det hit. (Vi såg förresten i Kusumu hur de sålde (!) de kläder som skänkts från andra länder. Det kommer alltså inte de fattigaste till gagn.)
Det bli nog något inlägg till innan vi är hemma. Sedan kommer vi att lägga ut foton :-)
Måste förresten berätta vad som hände igår när vi kom hem från Kisumu. Syster ber alltid i bilen innan vi kör och innan vi går ut ur den när vi kommit hem. Vi satt där och väntade. Då börjar hon med någon mening, sedan hör jag "Anita, you can continue praying". Jag svalde och tittade på Michelle. Hörde jag verkligen rätt?! Jag svamlade några meningar. Vad skulle jag göra?!? Hon skrattar förmodligen fortfarande när hon berättar för de andra systrarna :-D
Här har vi levt under ganska primitiva förhållanden jämfört med hemma, men i jämförelse med de flesta andra i byn och det här landet har vi levt lyxliv. Vi har elektricitet (oftast), rinnande vatten, tak över huvudet, hela kläder, en säng att sova i, mat så vi blir mätta osv. Detta elementära saknar väldigt många här i Kenya.
De har dock något som vi har betydligt mindre av; en väldig värme, vänlighet och generositet mot andra, även såna de inte känner. Till och med mot oss musongus. Så fort vi möter någon på gatan eller om de går förbi oss när vi sitter ute, kommer de fram och presenterar sig och frågar hur vi mår. Aldrig att man möter någon utan en vänlig hälsningsfras. Även barnen (de som bor utanför barnhemmet) är väldigt glada och kontaktsökande.
På frågan om vi skulle kunna åka tillbaka: Ja, det är väldigt nyttigt med en skymt av verkligheten. Det känns också bra att kunna göra någon nytta, på riktigt alltså.
Vi kommer att skicka ner saker hit även fortsättningsvis. De behöver inte bara saker till barnen här, de behöver saker även till föräldralösa äldre barn och hemlösa vuxna. Det finns många änkor som behöver stöd med kläder bl a. Så istället för att lägga kläder i UF-containers är mitt förslag att vi skickar ner det hit. (Vi såg förresten i Kusumu hur de sålde (!) de kläder som skänkts från andra länder. Det kommer alltså inte de fattigaste till gagn.)
Det bli nog något inlägg till innan vi är hemma. Sedan kommer vi att lägga ut foton :-)
Måste förresten berätta vad som hände igår när vi kom hem från Kisumu. Syster ber alltid i bilen innan vi kör och innan vi går ut ur den när vi kommit hem. Vi satt där och väntade. Då börjar hon med någon mening, sedan hör jag "Anita, you can continue praying". Jag svalde och tittade på Michelle. Hörde jag verkligen rätt?! Jag svamlade några meningar. Vad skulle jag göra?!? Hon skrattar förmodligen fortfarande när hon berättar för de andra systrarna :-D
Avskedslunch
Idag åt vi lunch med alla systrar och personal. De hade ordnat jättefint för oss med mycket mat. (Gud, vad vi längtar efter svensk mat förresten)
Efter vi hade ätit dansade vi (och sjöng på ke-swahili) alla tillsammans en afrikansk dans. Till och med Syster Esther rockade loss. (Ibland är man nästan rädd för henne och ibland är hon för härlig.) Sedan höll några i personalen tal till oss med en massa värmande ord, vilka vi sedan höll tacktal för. Tre i personalen gjorde ett kort skådespel för oss.
Vi fick varsin kenyansk kjol i present, de bad för oss och välsignade oss. Som grädde på moset skulle jag sedan skära upp en kaka som de andra musongusen skulle mata kenyanerna med. Under tiden sjöng de en speciell sång.
Vi känner oss verkligen uppskattade av de flesta! I morse grät en i personalen, Mildred, när vi berättade att vi skulle åka imorgon. Sånt känns. Sen finns det ett par stycken som nog ser oss som ett hot eller som helt enkelt inte gillar vita.
Efter vi hade ätit dansade vi (och sjöng på ke-swahili) alla tillsammans en afrikansk dans. Till och med Syster Esther rockade loss. (Ibland är man nästan rädd för henne och ibland är hon för härlig.) Sedan höll några i personalen tal till oss med en massa värmande ord, vilka vi sedan höll tacktal för. Tre i personalen gjorde ett kort skådespel för oss.
Vi fick varsin kenyansk kjol i present, de bad för oss och välsignade oss. Som grädde på moset skulle jag sedan skära upp en kaka som de andra musongusen skulle mata kenyanerna med. Under tiden sjöng de en speciell sång.
Vi känner oss verkligen uppskattade av de flesta! I morse grät en i personalen, Mildred, när vi berättade att vi skulle åka imorgon. Sånt känns. Sen finns det ett par stycken som nog ser oss som ett hot eller som helt enkelt inte gillar vita.
Vilda djur i Kisumu
Igår var vi på djurparken i Kisumu, vilket översteg våra förväntningar med hästlängder. Vi hade en egen guide som också var djurskötare. Han lät oss komma nära djuren på ett sätt som andra besökare inte får. Vi stod precis utanför staketet när han lekte med en leopard, som med en kattunge. Vi var bara 50 cm ifrån.
Häftigast av allt var ändå lejonen, två hannar som var fångade förra veckan så de var fortfarande vilda. Vi fick gå nära deras bur, men när de attackerade nätet flög vi bakåt :-). Wow, så stora och mäktiga de var! Vi hörde deras morrande långt innan vi såg dem och jag tänkte "undrar vad för motor det är". Många decibel var det!
Vi såg naturligtvis flera olika djur, men coolt var också de vilda flodhästarna. Vi åkte ut med en båt på Viktoriasjön och fick se fyra flodhästar leka i vattnet.
Häftigast av allt var ändå lejonen, två hannar som var fångade förra veckan så de var fortfarande vilda. Vi fick gå nära deras bur, men när de attackerade nätet flög vi bakåt :-). Wow, så stora och mäktiga de var! Vi hörde deras morrande långt innan vi såg dem och jag tänkte "undrar vad för motor det är". Många decibel var det!
Vi såg naturligtvis flera olika djur, men coolt var också de vilda flodhästarna. Vi åkte ut med en båt på Viktoriasjön och fick se fyra flodhästar leka i vattnet.
onsdag 11 januari 2012
Barnen
Av totalt 46 barn är bara 10 flickor. Antagligen beror det på att pojkar kostar mer för föräldrarna. Flickor kan man gifta bort och få pengar för, vilket bidrar till att det är lättare att adoptera bort flickor.
Tre stycken har någon sorts handikapp, men hänger så gott de kan.
Alla på barnhemmet är antingen föräldralösa, övergivna eller har mamman dött vid födseln. Ibland tar pappan eller andra släktingar hem barnen när de är 3,5 år. De som blivit övergivna har hittats i toaletten, i skogen, i ett dike, vid marknader och liknande. En del är därför uttorkade och illa tilltygade när de kommer.
I sämst skick är lille Griffin, 5 mån, som har HIV, malaria, tuberkulos och någon mer infektion. Han väger 3,1 kilo och ser ut som en liten fågelunge.
Många av barnen har malaria och just nu är det flera som har febertoppar och som får dropp. Michelle har varit iväg hos doktorn med några av dem. Två har HIV och minst två har tuberkulos.
Det känns tråkigt att lämna dem nu när vi har lärt känna var och en med sina egenskaper. Här finns både de busiga, de kramgoa, de försiktiga, de "jävliga" och de gnälliga. Vi har nog båda fått våra favoriter som vi skulle vilja stoppa ner i resväskan på hemvägen. Vi får passa på att njuta av dem de sista dagarna här.
Tre stycken har någon sorts handikapp, men hänger så gott de kan.
Alla på barnhemmet är antingen föräldralösa, övergivna eller har mamman dött vid födseln. Ibland tar pappan eller andra släktingar hem barnen när de är 3,5 år. De som blivit övergivna har hittats i toaletten, i skogen, i ett dike, vid marknader och liknande. En del är därför uttorkade och illa tilltygade när de kommer.
I sämst skick är lille Griffin, 5 mån, som har HIV, malaria, tuberkulos och någon mer infektion. Han väger 3,1 kilo och ser ut som en liten fågelunge.
Många av barnen har malaria och just nu är det flera som har febertoppar och som får dropp. Michelle har varit iväg hos doktorn med några av dem. Två har HIV och minst två har tuberkulos.
Det känns tråkigt att lämna dem nu när vi har lärt känna var och en med sina egenskaper. Här finns både de busiga, de kramgoa, de försiktiga, de "jävliga" och de gnälliga. Vi har nog båda fått våra favoriter som vi skulle vilja stoppa ner i resväskan på hemvägen. Vi får passa på att njuta av dem de sista dagarna här.
Nursery school
Vi besökte nursery school idag. Barnen där är 3-6 år. De fick lite barbie- och spaghettidockor, bilar, pärlor, diadem och glitterpennor. Sånt som barnen på barnhemmet är för små för. De blev väldigt glada och sjöng många fina sånger för oss. Nu har vi dessvärre fått veta av holländskan som praktiserar där att lärarna ofta använder en käpp på barnens ben, vilket gör att det känns lite tungt. Även på primary school och highschool såg vi käppar.
Vi vill passa på att tacka alla er som skänkt olika gåvor till barnen. Allt tas emot med glädje. De har så lite och behöver så mycket.
Vi vill passa på att tacka alla er som skänkt olika gåvor till barnen. Allt tas emot med glädje. De har så lite och behöver så mycket.
tisdag 10 januari 2012
Idag har vi skakat rumpa!
Vilken bra dag! På vår lunchrast besökte vi Rangala Girls Primary School igen. När barnen såg oss jublade de och rusade fram och ville ta oss i hand allihopa. Nästan som om vi vore moviestars ;-)
Vi fick delta på en lektion i andra klass. Det var 60 elever, en helt normal storlek på en klass. De var så oerhört söta. De pratade i kör och när de kunde svara på en av lärarens frågor, reste de sig upp, räckte upp handen och skrek "teacher, teacher". Urgulliga!
Vi besökte också sjunde klass (av åtta), som var lika många till antalet. Mycket var likadant som i tvåan, men lite mer sansat.
Efter jobbet blev vi inbjudna till Rangala Girls Highschool (ungefär gymnasium) här bredvid. Några av tjejerna skulle ha en dansuppvisning för oss musongus. De var verkligen jätteduktiga! MEN de bjöd även upp oss till dans ett par gånger, vilket skapade ett väldigt jubel/skratt hos resten av eleverna (totalt 1052 på skolan). Så vi har alltså skakat rumpa tillsammans med ett femtontal kenyanskor inför publik :-). Det ni!
Energin fanns kvar när vi kom tillbaka till barnhemmet så vi dansade med dr äldre barnen, både kenyanska danser och "björnen sover" och "huvud, axlar...". Australienskorna ledde "the hokey poky song". Kul! Vi kommer att sova gott inatt :-)
Vi fick delta på en lektion i andra klass. Det var 60 elever, en helt normal storlek på en klass. De var så oerhört söta. De pratade i kör och när de kunde svara på en av lärarens frågor, reste de sig upp, räckte upp handen och skrek "teacher, teacher". Urgulliga!
Vi besökte också sjunde klass (av åtta), som var lika många till antalet. Mycket var likadant som i tvåan, men lite mer sansat.
Efter jobbet blev vi inbjudna till Rangala Girls Highschool (ungefär gymnasium) här bredvid. Några av tjejerna skulle ha en dansuppvisning för oss musongus. De var verkligen jätteduktiga! MEN de bjöd även upp oss till dans ett par gånger, vilket skapade ett väldigt jubel/skratt hos resten av eleverna (totalt 1052 på skolan). Så vi har alltså skakat rumpa tillsammans med ett femtontal kenyanskor inför publik :-). Det ni!
Energin fanns kvar när vi kom tillbaka till barnhemmet så vi dansade med dr äldre barnen, både kenyanska danser och "björnen sover" och "huvud, axlar...". Australienskorna ledde "the hokey poky song". Kul! Vi kommer att sova gott inatt :-)
måndag 9 januari 2012
Ett kort inlägg idag
Michelle äter sin antibiotika och mår mycket bättre.
På frågan om vi har sett några fyrbenta djur: Vi har sett får, kor och getter ;-) Nä, skämt åsido, vi är ju inte på någon safariresa så lejon och zebror ser vi inte mycket av. En annan gång får det bli. På torsdag ska vi till Kisumu och shoppa och eventuellt gå till djurparken där, men det blir ju inte samma sak naturligtvis.
Vi var på girls primary school i morse och gav dem lite saker. Det var så kul att se alla flickorna utanför skolan, i sina skoluniformer, säga i kör " good morning Anita and Michelle". Ni skulle ha hört suset när jag plockade upp fotbollströjorna! Vi ska dit imorgon på vår lunchrast och få vara med på en lektion. Ska bli jättekul.
Idag bjöd vi de äldre barnen här på barnhemmet på marschmallows och klubbor. Det var MYCKET uppskattat!
På frågan om vi har sett några fyrbenta djur: Vi har sett får, kor och getter ;-) Nä, skämt åsido, vi är ju inte på någon safariresa så lejon och zebror ser vi inte mycket av. En annan gång får det bli. På torsdag ska vi till Kisumu och shoppa och eventuellt gå till djurparken där, men det blir ju inte samma sak naturligtvis.
Vi var på girls primary school i morse och gav dem lite saker. Det var så kul att se alla flickorna utanför skolan, i sina skoluniformer, säga i kör " good morning Anita and Michelle". Ni skulle ha hört suset när jag plockade upp fotbollströjorna! Vi ska dit imorgon på vår lunchrast och få vara med på en lektion. Ska bli jättekul.
Idag bjöd vi de äldre barnen här på barnhemmet på marschmallows och klubbor. Det var MYCKET uppskattat!
söndag 8 januari 2012
"You work like africans"
Godkväll på er där hemma!
Vi har precis ätit middag och haft det trevligt med systrarna och de nya studenterna från Holland som kom häromdagen. Syster Esther sa att vi fyra arbetade som afrikaner gör, vilket innebär att vi inte ger upp i första taget och klarar av arbetet bra. En riktig komplimang alltså!
Det är inte alltid lätt att klara av arbetet bra kan jag säga. Tålamod är nog den viktigaste ingrediensen av alla när det kommer till dessa barnen. För ett par dagar sen när klockan var runt 17 och det var dags för kvällsmat gick jag som vanligt in till baby room (ca 1 år gamla) för att hjälpa till, men när jag stod utanför och kikade in genom dörren var det knappt att jag vågade gå in i rummet. Det var världens kaos där inne! Barnen smällde i skåpsdörrarna och välte stolar upp och ner, och majoriteten av dem storgrät. Jag tror ni kan förstå varför jag tvekade på att gå in. 10 ettåriga vilda barn är inget man vill tampas med i första taget.
Men in gick jag, och mirakulöst nog löste jag det hela! Jag satte alla på sina stolar och föste ihop dem i en ring, sen satte jag mig på golvet med dem och började spela på mina läppar med mitt pekfinger. Jag trodde aldrig det skulle funka, men de slutade skrika och stämde istället in.
I den stunden, när jag satt i en ring med barn som jag faktiskt hade fått på bra humör, varenda en av dem, kände jag mig riktigt stolt. Ungefär som en hårt slitande afrikan.
Hoppas ni fick en liten inblick i vad en av uppgiftena här kan vara.. Att få barnen glada!
Sov gott våra vänner!
Kram
Michelle
Vi har precis ätit middag och haft det trevligt med systrarna och de nya studenterna från Holland som kom häromdagen. Syster Esther sa att vi fyra arbetade som afrikaner gör, vilket innebär att vi inte ger upp i första taget och klarar av arbetet bra. En riktig komplimang alltså!
Det är inte alltid lätt att klara av arbetet bra kan jag säga. Tålamod är nog den viktigaste ingrediensen av alla när det kommer till dessa barnen. För ett par dagar sen när klockan var runt 17 och det var dags för kvällsmat gick jag som vanligt in till baby room (ca 1 år gamla) för att hjälpa till, men när jag stod utanför och kikade in genom dörren var det knappt att jag vågade gå in i rummet. Det var världens kaos där inne! Barnen smällde i skåpsdörrarna och välte stolar upp och ner, och majoriteten av dem storgrät. Jag tror ni kan förstå varför jag tvekade på att gå in. 10 ettåriga vilda barn är inget man vill tampas med i första taget.
Men in gick jag, och mirakulöst nog löste jag det hela! Jag satte alla på sina stolar och föste ihop dem i en ring, sen satte jag mig på golvet med dem och började spela på mina läppar med mitt pekfinger. Jag trodde aldrig det skulle funka, men de slutade skrika och stämde istället in.
I den stunden, när jag satt i en ring med barn som jag faktiskt hade fått på bra humör, varenda en av dem, kände jag mig riktigt stolt. Ungefär som en hårt slitande afrikan.
Hoppas ni fick en liten inblick i vad en av uppgiftena här kan vara.. Att få barnen glada!
Sov gott våra vänner!
Kram
Michelle
En ledig dag från jobbet
Idag har vi vår första (och enda?) lediga dag sedan vi kom hit för tio dagar sedan. Den är välbehövlig kan jag säga för det är jobbigt både för kropp och knopp. Mycket bärande/lyftande av barn och knepigt med engelskan (med stark brytning) och alla namn att plugga in.
Vi åkte till Ugunja i morse. Vi åt glass (gudagott), strosade runt, köpte mer vatten och åkte tillbaka igen. Även idag blev vi bjudna på lunch inne hos nunnorna. Inget prat om protestantismen idag:-). Istället frågade de varför Nicole och Asha är vegetarianer (vilket de endast är här i Kenya). De tyckte det var märkligt. Faktum är ju att det inte är riskfritt att äta kött och fisk här, så vi äter mest vegetariskt allihop.
"Skuma Wiki" är något som påminner om spenat och som de verkar vara väldigt förtjusta i. Jag föredrar dock spenat...
"Ugali" gillar de också. Det är en sorts majsgröt som de äter istället för ris eller potatis. Vi fick dock alla tre varianter till lunchen idag.
Nu slappar vi i skuggan, med hönsen springande kring benen. Syster Esther har förresten försökt värva Michelle som socialworker här nere. Det är nog något sådant som väntar henne i framtiden. Hon verkar ha hittat sitt rätta element.
I morgon bitti ska vi besöka primary school och skänka skrivmaterial, fotbollar, fotbollströjor, en laptop mm. Ni ska få höra mer om det så småningom.
Vi åkte till Ugunja i morse. Vi åt glass (gudagott), strosade runt, köpte mer vatten och åkte tillbaka igen. Även idag blev vi bjudna på lunch inne hos nunnorna. Inget prat om protestantismen idag:-). Istället frågade de varför Nicole och Asha är vegetarianer (vilket de endast är här i Kenya). De tyckte det var märkligt. Faktum är ju att det inte är riskfritt att äta kött och fisk här, så vi äter mest vegetariskt allihop.
"Skuma Wiki" är något som påminner om spenat och som de verkar vara väldigt förtjusta i. Jag föredrar dock spenat...
"Ugali" gillar de också. Det är en sorts majsgröt som de äter istället för ris eller potatis. Vi fick dock alla tre varianter till lunchen idag.
Nu slappar vi i skuggan, med hönsen springande kring benen. Syster Esther har förresten försökt värva Michelle som socialworker här nere. Det är nog något sådant som väntar henne i framtiden. Hon verkar ha hittat sitt rätta element.
I morgon bitti ska vi besöka primary school och skänka skrivmaterial, fotbollar, fotbollströjor, en laptop mm. Ni ska få höra mer om det så småningom.
lördag 7 januari 2012
Texten igen utan konstiga tecken
Varje dag startar med frukost kl 7.30, men då har vi varit vakna ett par timmar redan för tupparna här utanför gal som galningar. Som jag nämnt tidigare äter vi alltid tillsammans med Nicole och Asha från Australien. Frukosten är ganska lik en svensk frukost med Corn Flakes, toast och ägg. Mjölken (lite ljummen) kommer från en nymjölkad ko, det är klart annorlunda.
Efter disken börjar upptagandet av barnen, som alla badar varje morgon. De är uppdelade på fyra olika avdelningar beroende på ålder. Michelle brukar vara i babyroom där de är ca 1-1,5 år. Själv brukar jag vara bland de minsta. Den yngsta är bara en månad gammal.
När de har ätit leker alla barnen utom de minsta som går och lägger sig igen. Babyroom har en glasveranda med betonggolv som sin lekplats och de äldre barnen har en inhägnad uteplats, även den med betonggolv. Ingen sand eller gräs alltså. De har en babygunga och lite söndriga leksaker.
Ett par timmar senare är det lunch för barnen. Denna består av gröt, mjölkersättning eller något annat som liknar kall havregrynsgröt, men är kött enligt personalen. Allt beroende på vilken ålder de är i. En del matas och andra äter själv (med fingrarna). De större barnen ber bordsbön innan de börjar. Själva alltså!
Före eller efter lunch byts alla blöjor och sedan är det vila förutom för de minsta som har sin "lektid" då. De har också en glasveranda med några gåstolar. Vi brukar leka i någon av grupperna. Innan vi går på lunch 13.30 matar vi de minsta och byter deras blöjor igen innan de lägger sig.
Vår lunch brukar bestå av ris eller pasta och bönor eller linser av något slag. Mycket kål blir vi också serverade. Ofta någon frukt till dessert, t ex egna bananer, mango, passion eller ananas. Supergo' frukt!
Vi är lediga till kl 15 så vi brukar antingen lyxa till det med en kall (!) läsk i den lokala kiosken eller bara slappa i gräset.
Sedan ska barnen upp och blöjor ska bytas igen. Därefter är det deras lekutrymmen som gäller i vanliga fall. Nu när vi är här försöker vi ta ut alla barnen i trädgården minst en gång varje dag. Tycker att alla måste få känna gräs mellan tårna och få frisk luft. Detta görs säkert inte när de inte har volontärer här.
Klockan 17 är det mat igen för samtliga och därefter ska blöjorna bytas återigen. När vi är klara med det, slutar vi för dagen (ca 17.40). Då brukar jag och Michan lägga oss på ett lakan och njuta en timme av den sista kvällssolen. Underbart!
Innan det är middag brukar det vara lite tvätt att klara av, eller bloggande :-). Middagen brukar likna lunchen, men vara lite enklare. Inte alltid någon dessert då. Jag pratar nog för oss båda när jag säger att det är lite si och så med aptiten. Inget smakar som hemma...
Efter middagen går vi hem och läser lite innan vi släcker lampan. Sedan brukar vi alltid leka en lek tills den ena somnar (oftast jag). Ni vet, man har en kategori t ex huvudstäder och så säger den ena PariS, nästa StockholM osv. Lite löjligt kanske men man får roa sig så gott man kan :-).
Nästa morgon väcks vi av tupparna och så fortsätter det...
Efter disken börjar upptagandet av barnen, som alla badar varje morgon. De är uppdelade på fyra olika avdelningar beroende på ålder. Michelle brukar vara i babyroom där de är ca 1-1,5 år. Själv brukar jag vara bland de minsta. Den yngsta är bara en månad gammal.
När de har ätit leker alla barnen utom de minsta som går och lägger sig igen. Babyroom har en glasveranda med betonggolv som sin lekplats och de äldre barnen har en inhägnad uteplats, även den med betonggolv. Ingen sand eller gräs alltså. De har en babygunga och lite söndriga leksaker.
Ett par timmar senare är det lunch för barnen. Denna består av gröt, mjölkersättning eller något annat som liknar kall havregrynsgröt, men är kött enligt personalen. Allt beroende på vilken ålder de är i. En del matas och andra äter själv (med fingrarna). De större barnen ber bordsbön innan de börjar. Själva alltså!
Före eller efter lunch byts alla blöjor och sedan är det vila förutom för de minsta som har sin "lektid" då. De har också en glasveranda med några gåstolar. Vi brukar leka i någon av grupperna. Innan vi går på lunch 13.30 matar vi de minsta och byter deras blöjor igen innan de lägger sig.
Vår lunch brukar bestå av ris eller pasta och bönor eller linser av något slag. Mycket kål blir vi också serverade. Ofta någon frukt till dessert, t ex egna bananer, mango, passion eller ananas. Supergo' frukt!
Vi är lediga till kl 15 så vi brukar antingen lyxa till det med en kall (!) läsk i den lokala kiosken eller bara slappa i gräset.
Sedan ska barnen upp och blöjor ska bytas igen. Därefter är det deras lekutrymmen som gäller i vanliga fall. Nu när vi är här försöker vi ta ut alla barnen i trädgården minst en gång varje dag. Tycker att alla måste få känna gräs mellan tårna och få frisk luft. Detta görs säkert inte när de inte har volontärer här.
Klockan 17 är det mat igen för samtliga och därefter ska blöjorna bytas återigen. När vi är klara med det, slutar vi för dagen (ca 17.40). Då brukar jag och Michan lägga oss på ett lakan och njuta en timme av den sista kvällssolen. Underbart!
Innan det är middag brukar det vara lite tvätt att klara av, eller bloggande :-). Middagen brukar likna lunchen, men vara lite enklare. Inte alltid någon dessert då. Jag pratar nog för oss båda när jag säger att det är lite si och så med aptiten. Inget smakar som hemma...
Efter middagen går vi hem och läser lite innan vi släcker lampan. Sedan brukar vi alltid leka en lek tills den ena somnar (oftast jag). Ni vet, man har en kategori t ex huvudstäder och så säger den ena PariS, nästa StockholM osv. Lite löjligt kanske men man får roa sig så gott man kan :-).
Nästa morgon väcks vi av tupparna och så fortsätter det...
En vanlig dag på Rangala Baby Home
Spisen där all mat lagas.
Varje dag startar med frukost kl 7.30, men då har vi varit vakna ett par timmar redan för tupparna här utanför gal som galningar. Som jag nämnt tidigare äter vi alltid tillsammans med Nicole och Asha från Australien. Frukosten är ganska lik en svensk frukost med Corn Flakes, toast och ägg. Mjölken (lite ljummen) kommer från en nymjölkad ko, det är klart annorlunda.
Efter disken börjar upptagandet av barnen, som alla badar varje morgon. De är uppdelade på fyra olika avdelningar beroende på ålder. Michelle brukar vara i babyroom där de är ca 1-1,5 år. Själv brukar jag vara bland de minsta. Den yngsta är bara en månad gammal.
När de har ätit leker alla barnen utom de minsta som går och lägger sig igen. Babyroom har en glasveranda med betonggolv som sin lekplats och de äldre barnen har en inhägnad uteplats, även den med betonggolv. Ingen sand eller gräs alltså. De har en babygunga och lite söndriga leksaker.
Ett par timmar senare är det lunch för barnen. Denna består av gröt, mjölkersättning eller något annat som liknar kall havregrynsgröt, men är kött enligt personalen. Allt beroende på vilken ålder de är i. En del matas och andra äter själv (med fingrarna). De större barnen ber bordsbön innan de börjar. Själva alltså!
Före eller efter lunch byts alla blöjor och sedan är det vila förutom för de minsta som har sin "lektid" då. De har också en glasveranda med några gåstolar. Vi brukar leka i någon av grupperna. Innan vi går på lunch 13.30 matar vi de minsta och byter deras blöjor igen innan de lägger sig.
Vår lunch brukar bestå av ris eller pasta och bönor eller linser av något slag. Mycket kål blir vi också serverade. Ofta någon frukt till dessert, t ex egna bananer, mango, passion eller ananas. Supergo' frukt!
Vi är lediga till kl 15 så vi brukar antingen lyxa till det med en kall (!) läsk i den lokala kiosken eller bara slappa i gräset.
Sedan ska barnen upp och blöjor ska bytas igen. Därefter är det deras lekutrymmen som gäller i vanliga fall. Nu när vi är här försöker vi ta ut alla barnen i trädgården minst en gång varje dag. Tycker att alla måste få känna gräs mellan tårna och få frisk luft. Detta görs säkert inte när de inte har volontärer här.
Klockan 17 är det mat igen för samtliga och därefter ska blöjorna bytas återigen. När vi är klara med det, slutar vi för dagen (ca 17.40). Då brukar jag och Michan lägga oss på ett lakan och njuta en timme av den sista kvällssolen. Underbart!
Innan det är middag brukar det vara lite tvätt att klara av, eller bloggande :-). Middagen brukar likna lunchen, men vara lite enklare. Inte alltid någon dessert då. Jag pratar nog för oss båda när jag säger att det är lite si och så med aptiten. Inget smakar som hemma...
Efter middagen går vi hem och läser lite innan vi släcker lampan. Sedan brukar vi alltid leka en lek tills den ena somnar (oftast jag). Ni vet, man har en kategori t ex huvudstäder och så säger den ena PariS, nästa StockholM osv. Lite löjligt kanske men man får roa sig så gott man kan :-).
Nästa morgon väcks vi av tupparna och så fortsätter det...
fredag 6 januari 2012
Glömde ju
Mamma, som svar på din fråga om spindlar; vi har bara sett såna små som vi har hemma. Ödlor är här gott om, men de är söta. Kackerlackor finns i mängder, framför allt i köket. Äckligt värre, men det är ändå märkligt hur man vänjer sig. De silar det kokta dricksvattnet från insekter som har samlats, innan vi dricker det! Sådan information hade jag helst velat vara utan... (Vi köpte en del dricksvatten i Gurunja, men inte så att det räcker.)
Det värsta är väl myggorna och kackerlackorna eftersom de sprider sjukdomar. Säkert finns det annat också, men det har vi inte sett. Än :-)
Det värsta är väl myggorna och kackerlackorna eftersom de sprider sjukdomar. Säkert finns det annat också, men det har vi inte sett. Än :-)
Malaria, nej tack!
Michan har haft feber till och från de senaste tre dagarna och imorse hade hon både feber, diarré och kräktes. Det ligger en läkarmottagning här intill och Syster Esther såg snabbt till att läkaren kom och tog prover på Michan. Han misstänkte att det kunde vara malaria. Hemska tanke!!
Nåväl, en lång väntan på provresultatet blev det. Åtta timmar senare fick vi beskedet att magproblemen kom av en bakterie från något hon ätit eller druckit. Malariatestet var negativt. Vilken lättnad!! Febern ger väl snart med sig får vi hoppas.
Egentligen skulle vi åkt in till marknaden i Ugunja idag, men vi siktar på det nästa vecka istället. Hade varit kul att köpa något med hem härifrån.
På söndag är vi lediga (tror vi), fast Syster Esther har bjudit in oss till högmässa igen. Det var kul EN gång, men kanske inte varje söndag. Får se om vi kan krångla oss ur det... :-)
Idag kom ett helt gäng studenter från Holland hit på besök. Två av dem ska jobba här i sex veckor, med början på måndag. Det ingår i deras sjuksköterskeutbildning.
Therese, himla synd att jag inte heller tänkte på att tygblöjor kunde behövas. Det är mycket som behövs här. Vi kanske kan skicka ner sen.
Jag har fortfarande inte beskrivit en vanlig dag här, men det kommer. Idag var en ovanlig dag då jag fick jobba ensam, medan Michan latade sig ;-)
Nåväl, en lång väntan på provresultatet blev det. Åtta timmar senare fick vi beskedet att magproblemen kom av en bakterie från något hon ätit eller druckit. Malariatestet var negativt. Vilken lättnad!! Febern ger väl snart med sig får vi hoppas.
Egentligen skulle vi åkt in till marknaden i Ugunja idag, men vi siktar på det nästa vecka istället. Hade varit kul att köpa något med hem härifrån.
På söndag är vi lediga (tror vi), fast Syster Esther har bjudit in oss till högmässa igen. Det var kul EN gång, men kanske inte varje söndag. Får se om vi kan krångla oss ur det... :-)
Idag kom ett helt gäng studenter från Holland hit på besök. Två av dem ska jobba här i sex veckor, med början på måndag. Det ingår i deras sjuksköterskeutbildning.
Therese, himla synd att jag inte heller tänkte på att tygblöjor kunde behövas. Det är mycket som behövs här. Vi kanske kan skicka ner sen.
Jag har fortfarande inte beskrivit en vanlig dag här, men det kommer. Idag var en ovanlig dag då jag fick jobba ensam, medan Michan latade sig ;-)
torsdag 5 januari 2012
Jambo!
Amossi allihop! Det är Michelle här, jag har för första gången lyckats överta mobilen från morsan och tänkte passa på att skriva lite kort om hur gott vi har det här. (Jag tycker själv att det låter som om mamma klagar en del när hon skriver)
För det första måste jag säga att barnen är helt underbara här, alla är supersöta och desperata efter kärlek, som tur är har vi massor att ge! Vi spenderar dagarna med att byta blöjor, mata barnen, leka med dem och självklart koppla av! Just nu ligger vi på ett lakan på gräsmattan och lapar de sista strålarna sol för dagen. Detta tillsammans med lite jordnötter.
Så livet kan inte bli mycket bättre just nu, tycker jag. Mamma längtar nog hem. Men ännu är det några dagar kvar med söta barn, fint väder och hyfsat god mat!
Egentligen har jag inte så mycket att säga, varken nu eller senare, så ni får stå ut med mammas gnäll i fortsättningen med!
Hejsvej!
Michelle
För det första måste jag säga att barnen är helt underbara här, alla är supersöta och desperata efter kärlek, som tur är har vi massor att ge! Vi spenderar dagarna med att byta blöjor, mata barnen, leka med dem och självklart koppla av! Just nu ligger vi på ett lakan på gräsmattan och lapar de sista strålarna sol för dagen. Detta tillsammans med lite jordnötter.
Så livet kan inte bli mycket bättre just nu, tycker jag. Mamma längtar nog hem. Men ännu är det några dagar kvar med söta barn, fint väder och hyfsat god mat!
Egentligen har jag inte så mycket att säga, varken nu eller senare, så ni får stå ut med mammas gnäll i fortsättningen med!
Hejsvej!
Michelle
onsdag 4 januari 2012
Lunchutflykt
Idag på vår lunchrast bestämde vi oss för att åka till grannbyn Ugunja, ca 15 min bort. På ditvägen åkte vi mc-taxi (tiki-tiki). Vi åkte båda på samma MC utan hjälm. Tur att det inte gick så fort med tanke på vägarna här. Hemma gnäller man för små potthål, men här kan de lätt vara 1,5 -2 m i diameter och 25 cm djupa. Helt galet dåliga vägar.
När vi skulle hem valde vi det andra alternativet, en buss. Nu tror ni kanske att det är som tvåan till Vejbystrand? Ha! I bussen fanns 14 säten. Vi var 20 vuxna, 5 barn och en höna (!) inuti. Utanför hängde två passagerare. När inte sätena räckte till, plockade chauffören fram brädor för att skapa fler platser mellan sätena! Det var så lågt till tak att vi nästan slog i huvudet när vi satt, så att stå upp hade inte varit något alternativ.
En helgalen utflykt, men skönt att få en liten paus från den här miljön. Vi kommer att åka tillbaka igen. Här i Rangala finns nämligen bara en liten "kiosk" som säljer kall läsk. Den lyxen har vi unnat oss en gång. Till och med jag som inte dricker läsk annars, tyckte det var supergott.
Tack alla för att ni läser och kommenterar! Det gör det mycket roligare att skriva. Tommy, då hade Michelle rätt om protestantismen, men hon vågade inte säga något där och då. Imorgon skriver jag nog om hur en vanlig dag här ser ut.
När vi skulle hem valde vi det andra alternativet, en buss. Nu tror ni kanske att det är som tvåan till Vejbystrand? Ha! I bussen fanns 14 säten. Vi var 20 vuxna, 5 barn och en höna (!) inuti. Utanför hängde två passagerare. När inte sätena räckte till, plockade chauffören fram brädor för att skapa fler platser mellan sätena! Det var så lågt till tak att vi nästan slog i huvudet när vi satt, så att stå upp hade inte varit något alternativ.
En helgalen utflykt, men skönt att få en liten paus från den här miljön. Vi kommer att åka tillbaka igen. Här i Rangala finns nämligen bara en liten "kiosk" som säljer kall läsk. Den lyxen har vi unnat oss en gång. Till och med jag som inte dricker läsk annars, tyckte det var supergott.
Tack alla för att ni läser och kommenterar! Det gör det mycket roligare att skriva. Tommy, då hade Michelle rätt om protestantismen, men hon vågade inte säga något där och då. Imorgon skriver jag nog om hur en vanlig dag här ser ut.
tisdag 3 januari 2012
Klockan styr dagen
Varje dag är den andra lik. Det är väldigt mycket rutiner och löpande band när det gäller blöjbyte, matning, pottsittning, bad, sovande, lekande mm. Det är klockan som avgör när allt detta ska ske. Vid ett speciellt klockslag ska alla som inte har blöja, sitta på pottan. Dessemellan får man göra det i brallan om man behöver. Och det behöver de... Jag förstår att det måste vara rutiner, men kanske lite individanpassning skulle kunna rymmas också?
Det blir som jag nämnde sist ofantliga mängder tvätt, som tvättas för hand. Döm om min förvåning när jag upptäckte igår att de har tre tvättmaskiner! De använder dem enbart för att centrifugera i (!) för att spara tid. Tänk vad de hade sparat på sina händer och handleder om de hade haft moderna industritvättmaskiner! För att inte tala om vad de hade sparat i tid, arbete och obehag för barnen om de hade haft moderna tygblöjor. De använder ett frottestycke som totalt saknar uppsugningsförmåga. Man kan se rakt igenom...
Det blir som jag nämnde sist ofantliga mängder tvätt, som tvättas för hand. Döm om min förvåning när jag upptäckte igår att de har tre tvättmaskiner! De använder dem enbart för att centrifugera i (!) för att spara tid. Tänk vad de hade sparat på sina händer och handleder om de hade haft moderna industritvättmaskiner! För att inte tala om vad de hade sparat i tid, arbete och obehag för barnen om de hade haft moderna tygblöjor. De använder ett frottestycke som totalt saknar uppsugningsförmåga. Man kan se rakt igenom...
Protestanter, räcker inte det?
I förrgår, nyårsdagen till ära, var vi fyra musongus inbjudna på lunch hos de tre nunnorna som driver barnhemmet, Sister Esther, Sister Lisbeth och Sister Bridget. Den förstnämnda är högsta hönset och väldigt respektingivande. När hon undrade om vi inte var katoliker då vi inte deltog i bönen (genom att göra korstecknet i slutet), svarade jag (mitt dumma nöt) att "No, we are protestants". Då undrade hon vilken typ av protestanter. He??? När vi inte kunde svara gav hon oss olika alternativ, vilket gjorde att det blev ännu pinsammare. Tack och lov verkade hon tycka att det hela var komiskt och förmodligen att jag inte var alltför smart. Ingen vill diskutera sånt med en nunna, jag lovar er!
Idag har jag förresten fått mitt första myggbett, trots all Mygga vi förbrukar. Fasen! Vi är dock flitiga med malariatabletterna.
Michan hälsar att hon vill ta med sig flera av barnen hem ;-)
/Anita
Idag har jag förresten fått mitt första myggbett, trots all Mygga vi förbrukar. Fasen! Vi är dock flitiga med malariatabletterna.
Michan hälsar att hon vill ta med sig flera av barnen hem ;-)
/Anita
söndag 1 januari 2012
Vi HAR internet
Här är 46 barn, vilket är några fler än vi trodde, men den stora skillnaden är att de flesta är under två år. Killen på bilden, Paul, är äldst och han är ca 3,5 år. Fatta hur många blöjor som byts varje dag! Och tvättas för hand! Tygblöjor, som urtvättade frottéhanddukar. Vi har blivit hejare på att mata bebisar och vika/byta blöjor ;-)
Både de äldre barnen och de vuxna uppskattade kläderna mycket. Vi pytsar ut lite leksaker då och då för att det ska vara längre. En fotboll har vi skänkt till Neo Mangala, en föräldralös kille på ca 12 år. Han blev överlycklig! Han kom med en hemmagjord boll av hopknutna tygstycken. Snacka om lycka. Han har frågat Michelle om han inte får följa med till Sverige. Han vill nämligen bli fotbollsproffs.
Nyår
Igår på nyårsafton var som en "vanlig" dag här, dvs full rulle med ungar från morgon till kväll. Skillnaden var att strömmen var borta och vi åt kokt vitkål, soppa och varsin pannkaka till middag. Vatten till det såklart. Vilken nyårssupé! Allt detta i strålkastarljuset av vår ficklampa.
Nåväl, i morse var det desto högtidligare när vi följde med på gudstjänst. Folk strömmade till och jag skulle uppskatta att det var 5-600 kenyaner och vi. Helt surrealistiskt. Det varade i 2,5 timme, men det var det värt. Kenyanerna var så generösa mot oss. De kom fram och tog i hand eller omfamnade oss och önskade Gott Nytt År. Det hade inte vi svenskar gjort om det hade varit ombytta roller.
Barnen är underbart söta och tacksamma att hjälpa. De kräver dock oerhört mycket uppmärksamhet av oss musongus (vitingar), vilket kan bli ganska krävande. It's hard work.
Som tur är bor här två australienska tjejer under samma period, varav den ena har varit här tidigare. Det gör det hela både mycket roligare och enklare för oss på alla sätt. Vi fyra äter alla måltider tillsammans och kan skoja om allt som händer här.
Slutligen lite om krypen då. Det finns gott om kackerlackor här. Man måste kolla maten noga så det inte ligger någon i riset. Myggor i mängder, myror stora som getingar och getingar stora som gråsparvar....haha.. Nu skarvade jag lite kanske, men resten är sant. Australienskorna har hittat muslortar på sitt rum. Usch! Som tur är har inte vi gjort det.
Lite kort om vädret slutligen även om vi mestadels är inomhus. Det är strålande sol och drygt 30 grader. Väldigt varmt alltså, speciellt som det varken finns fläktar, aircondition, svalkande dryck eller hav. Men, hellre värme än kyla!
Vi skriver snart igen. Gott Nytt År på er alla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)